Det vankades ingen rodeo, men jag fegade och tog sadel ändå. Och vilken ridtur sen! Kallt som attan men med strålande sol. Vi var på hugget!
I år firar Gullan och jag 10-årsjubileum förresten. Vilken klippa hon är, min gamla tant. Och så där ljuvligt sur och tvär när saker och ting inte passar henne.
Undrar om SJ har något emot att ha en häst på tåget? Med livet som gräsänka i Malmö hade Gullan kunnat sätta guldkant (hoho) på tillvaron.
Ja det är fart i na än, den lille hästen, som pappa säger.
Det är den bästa Kamel som finns inkl ryttaren. Stora kramar från Pappsen